Att hitta den stora kärleken. Att hitta Den som går genom alla gamla barriärer och tror på en, älskar en för den man är. Att älska på samma sätt tillbaka. Det är vad de flesta av oss drömmer om, längtar efter, kanske tycker saknas. Det är lätt att tro livet ska bli lätt, att alla gamla problem försvinner då. På sätt och vis är jag böjd att hålla med, en del av gammalt bagage jag släpat på har jag lyckats släppa. Men jag har insett att det krävs mod, otroligt mycket mod, att möta denna kärlek. Att gå in i den. Och att stanna där. Att älska är ingen genväg, ingen gräddfil till ett enkelt liv där man kan gömma sig och slippa ta itu med saker, saker inom en.
För det är som om den där kärleken också är nyckeln till andra dörrar i de vindlande gångarna inom en. Små och stora, vissa mer eller mindre dolda, vissa allt för synliga. Det är de där dörrarna vi bör passera genom för att frigöra oss själva från andra gamla rädslor och föreställningar. Det är att utmana det jag som man känner igen sig som, men som kanske inte alls är det rätta. Oj, så många föreställningar jag haft och till viss del har som utmanas nu. Nu genom kärleken, den som inte är blind utan villig att se allt. Jag hade ingen aning om hur låst jag var av vissa bilder och föreställningar jag hade. Eller hur många av dem jag satt upp av rädsla. Nu står jag vid de där dörrarna, vissa vinda och sneda, andra bastanta och tillsynes omöjliga att forcera. De där dörrarna som bara väntat medan jag tidigare hastigt smitit förbi. Det är när vi tror vi vet något som vi verkligen har något att lära, det har jag insett.
Kärlek till någon annan är att våga möta sig själv, i ljuset av den man älskar. Kärlek är att lysa upp vägen för den andra på samma sätt, genom att bara finnas där, genom att älska. Min tvillingsjäl lyssnar på min beskrivning av mina bilder, av mina rädslor, de drömmar jag har men inte vågat förverkliga. Plötsligt står vi vid en av de där dörrarna. Han ler mot mig, med en tillit större än någon annan tillit jag mött, sträcker ut en hand och säger kom. Så går vi genom dörrarna, en efter en. Sakta men säkert. Ibland vill jag bara blunda och backa tillbaka igen. Men jag vet ju att jag behöver det här för att kunna leva vidare, för att växa. För att inte lura mig själv igen.
Livet blir inte det samma som förut. Kanske är det därför så många håller sig undan från kärleken, är rädda för att gå in i den.
Att älska kräver sitt mod.
Lite feedback