…har jag ju varit i sedan senast! Gambia närmare bestämt!

Wow, vilken resa! Vi var både turister och inte riktigt lika turistiga. Vi bodde dels på hotell (=mycket turistig) och dels i en lägenhet i ett vanligt bostadsområde i Bakau (= mindre turistigt). Vi fick del av två världar, med andra ord. Jag reste med närmsta trumfamiljen och tvillingssjälen. Mycket trummor och trumning rörde det sig om. Min främste trumlärare fick mycket uppmärksamhet och uppskattning för sitt spelande. ”He’s even better than many africans!” sa de han spelade med. Det kallar jag beröm!

Jag ska lägga upp lite bilder här, framöver. Ha tålamod med mig, för livet rycker i mig hela tiden. Som om jag inte hade nog har jag börjat plugga på distans också; medicinsk antropologi. Sååå spännande! Men kräver lite tid, som jag ju inte har 😉

Sparkföre
Skidföre
Pulkaföre
– faktiskt dagen före
Det är vinter

Snön ligger vit på taken
Endast LSS-handläggaren var vaken
Det är jul

En jul som inte kommer blir som alla andra
Utan en lilltös hemma
Men med spa
Det gäller att vara öppen 😉

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Härligt att höra vad ni andra haft för er i stunden ;-).
Själv är jag, förhoppningsvis, på väg till Stockholm o Kinna tillsammans med tvillingsjälen. För ovanlighetens skull hänger det på tekniken idag, om vi kommer iväg. Typ om verkstan är klar med bilen. Eller om vi ska våga oss iväg med skraltig lånebil.

Skriver väldigt sällan i bloggen, som ni märkt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Händer så mycket som jag inte vet hur jag ska delge, eller om jag ens ska. Men det rör sig om att landa i allt det nya, lära känna en ny människa, lära känna sig själv på nytt, möta stora utmaningar och rädslor, sätta egna gränser i och omkring mig, riva gränser i andra, landa med tjejerna, få tid att ta hand om det som är bra och det som gör ont.

Visade sig att jag hade en guldgruva att gräva ur i bokhyllan till hjälp. Började läsa boken för flera år sedan, men kunde inte alls ta till mig av den. Men nu, nu säger den mig hur mycket som helst! Möjligt jag redan skrivit om den i bloggen, men det heter i alla fall Kvinnor som slår följe med vargarna. Jag har inte gråtit så mycket på länga som jag gjort när jag läst den, både av sorg och av glädje. Jag har varit så vilse, så långt bort från mig själv att det varit skrämmande. Ändå har jag försökt kämpa från mitt inre, utan att rikigt fatta det. Kan varmt rekommendera den. Verkligen. Till alla er vildkvinnor, som finns där ute.

…gör jag visst. Tiden går visst fortare än jag fattat, senaste inlägget för 25 dagar sedan…

Men finns det gör jag,  det är jag alldeles säker på. På ena eller andra sättet. Igår kväll, efter jobbet,  fanns jag vid en skogsjö, vid elden från vår brasa medan mörkret sänkte sig omkring oss. Alldeles vindstilla, halvmånen och den fortfarande något ljusa himlen som speglade sig i sjöns blanka yta. Behöver det så. Det får min skogs- och sjösjäl att andas, att leva. Vid min sida min älskade tvillingsjäl.

Det är bland annat sådant jag gör då och då när jag inte finns här, på bloggen. Vad gör ni?

Laddar inför morgondagen. Då ska det bli dans- och trumföreställning som en del i den Lilla stadens Kulturhelg. Fick för några dagar sen veta att jag både ska trumma och dansa. Hyggligt nog inte samtidigt, för det är inte min nivå, precis 🙂 Afrikanskt, förstås. Vad annars? Det ska bli kul! Vi har lagt de stora prestationerna och ambitionerna på hyllan. Tiden att träna har inte funnits och då får man ta det som det blir – och ha KUL!

Trist nog har jag ont i nacken och ont i huvudet. Så där svullenont i nacken. Trist. Det har jag visst redan skrivit. Ordförrådet tryter, uppenbarligen. Både trummorna och dansen brukar få det att lossna, så om inte annat vid genrepet imorgon bitti så.

Önskar er alla en härlig hösthelg!
Det är ni värda!!!

Jag har upplevt många höstar. De andra årstiderna också, förstås. Och det alltid lika hänförande och fascinerande. Så vackert. Gillar inte precis senare delen av hösten, men som den är just nu, färgsprakande, levande, frisk och underbar. Jag tror jag är mer närvarande än någonsin, här, verkligen här, och upplever den.

Det är en konst att leva här och nu. Visst drömmer jag mig bort ibland. Till dåtiden. Till framtiden. Men mest är jag här, för det finns så mycket här jag drömde om förut. Det är som om jag fått en andra chans. Jag är 40 och verkligen mitt i livet, levandes det.

Igår hade min chef och jag medarbetarsamtal. Till saken hör att hon tidigare var min kollega, det är bara senaste 1 – 2 åren hon varit min chef. Vi känner varandra väl, där är inga spel eller konstigheter. Öppen och rak kommunikation, rå men hjärtlig kontakt med utrymme för utflippad humör men också allvar, ett stöd i livet. Förra året hade jag sagt att jag om 5 år eventuellt skulle kunna tänka mig att bli/vara arbetsledare för gruppen. Hon frågade om jag tänkte likadant nu, hade jag samma mål. Jag satt tyst och funderade länge. Insåg att jag inte hade behov av att planera målen framåt i jobbet. Jag är här och nu, sa jag. Jag har ingen aning om var jag är eller vad jag gör om 5 år. Det får tiden och livet utvisa.
Det kändes som en sådan befrielse!

På tal om något helt annat, har ni läst Tusen strålande solar?
Om inte – gör det!
(PS – avslöja inget, har inte ännu läst ut den. Funderar på att smita hem och göra det 😉 )

Att hitta den stora kärleken. Att hitta Den som går genom alla gamla barriärer och tror på en, älskar en för den man är. Att älska på samma sätt tillbaka. Det är vad de flesta av oss drömmer om, längtar efter, kanske tycker saknas.  Det är lätt att tro livet ska bli lätt, att alla gamla problem försvinner då. På sätt och vis är jag böjd att hålla med, en del av gammalt bagage jag släpat på har jag lyckats släppa. Men jag har insett att det krävs mod, otroligt mycket mod, att möta denna kärlek. Att gå in i den. Och att stanna där. Att älska är ingen genväg, ingen gräddfil till ett enkelt liv där man kan gömma sig och slippa ta itu med saker, saker inom en.

För det är som om den där kärleken också är nyckeln till andra dörrar i de vindlande gångarna inom en. Små och stora, vissa mer eller mindre dolda, vissa allt för synliga. Det är de där dörrarna vi bör passera genom för att frigöra oss själva från andra gamla rädslor och föreställningar. Det är att utmana det jag som man känner igen sig som, men som kanske inte alls är det rätta. Oj, så många föreställningar jag haft och till viss del har som utmanas nu. Nu genom kärleken, den som inte är blind utan villig att se allt. Jag hade ingen aning om hur låst jag var av vissa bilder och föreställningar jag hade. Eller hur många av dem jag satt upp av rädsla. Nu står jag vid de där dörrarna, vissa vinda och sneda, andra bastanta och tillsynes omöjliga att forcera. De där dörrarna som bara väntat medan jag tidigare hastigt smitit förbi. Det är när vi tror vi vet något som vi verkligen har något att lära, det har jag insett.

Kärlek till någon annan är att våga möta sig själv, i ljuset av den man älskar. Kärlek är att lysa upp vägen för den andra på samma sätt, genom att bara finnas där, genom att älska. Min tvillingsjäl lyssnar på min beskrivning av mina bilder, av mina rädslor, de drömmar jag har men inte vågat förverkliga. Plötsligt står vi vid en av de där dörrarna. Han ler mot mig, med en tillit större än någon annan tillit jag mött, sträcker ut en hand och säger kom. Så går vi genom dörrarna, en efter en. Sakta men säkert. Ibland vill jag bara blunda och backa tillbaka igen. Men jag vet ju att jag behöver det här för att kunna leva vidare, för att växa. För att inte lura mig själv igen.

Livet blir inte det samma som förut. Kanske är det därför så många håller sig undan från kärleken, är rädda för att gå in i den.

Att älska kräver sitt mod.

Varför ska de behövas egentligen? Inget ont mot de som arbetar med renhållning, men borde det inte vara så att de inte skulle behöva finnas? Själva yrkesgruppen, alltså. Kunde inte låta bli att fundera på det när jag imorse gick genom stan som höll på att vakna upp. In i centrum gick en man och städa upp på trottoarerna med hjälp av en sopkvast och en liten skyffel. Och vad är det han städar upp? Jo, cigarettfimpar, gammat snus, godispapper, gamla bussbiljetter, kapsyler, oidentifierbara papperstussar, plastbitar för att nämna en del av det jag såg. Efterlämnade av människor. HUR tror vi att vi ska kunna rädda den här planeten från miljöförstöring och nedskräping när de flesta inte ens kan kasta sitt eget skräp i en papperskorg?! Ibland blir jag så besviken på människosläktet.
Både i stort och smått, uppenbarligen.

Jag har inte tagit upp det med mina föräldrar än. Det jag skrev om i förra inlägget. Var så nära att åka ut till dem, hade ett sådant behov av att få säga hur det hela påverkar mig. Och att jag väljer att gå min väg, för deras väg är endast negativ och destruktiv. Att hålla fast vid något som inte är sant, att hålla fast vid en bild som är död, att hålla fast på grund av rädsla, fungerar inte. Inte för mig, inte längre. Det är inte det att jag inte tycker om dem längre, eller älskar dem. Men de är inte de jag hoppats de var. Jag behöver se dem ur ett annat perspektiv för att inte längre lura mig själv.

Det som fick mig att lugna mig lite var en liten promenad och ett stort prat med min bror i måndags. Min bror Jesus, ni vet. Fast han har klippt av sig sitt Jesushår nu. Han har gjort i stort sett samma resa som jag när det gäller mina föräldrar. De har inte lärt sig något sedan dess, kan vi konstatera. De skulle hellre ”förlora” mig än våga se saker på ett annat sätt.  Det säger mycket om hur deras egen situation ser ut. Vad min bror sa till mig var att jag kanske inte ord behövde säga direkt till dem vilket mitt belsut är, min ståndpunkt i det här. Det viktiga är att jag själv är klar över den. Inom mig. Och det är jag. Faktiskt. En enorm känska av frihet och glädje sprids inom mig, och själen lyfter. Faktiskt. För jag behöver det här. Kanske de med.

En dag kommer jag nog säga min ståndpunkt ändå. När som helst kan det bli. Jag har ju trots allt ett stort behov av att få uttrycka mig. Få förklara. Men jag har börjat inse att jag inte kan forcera det. Jag behöver kanske inte söka upp tillfället. Skulle tro att det kommer ändå. Det brukar vara så i livet. Man slipper liksom inte undan, ni vet.

Tack alla för ert stöd, mina vänner. Har insett att detta på något vis berör så många, att många kan känna igen sig eller ändå förstå. Föräldraskap, familjeliv kommer uppenbarligen inte med en instruktionsbok.  Det jag lär mig just nu, blir extra påmind om var det Uffe skrev i sin kommentar. Att vi som föräldrar inför våra barn kan visa att vi valt dem, även om de inte valt oss. Att vi valt dem i kärlek.  Och det samma gäller ju faktiskt med våra vänner. De är också valda. I kärlek. Så puss på er!!!

PS – nu är dansen i full gång igen. Den afrikanska. Underbart!!! Och att få dansa till tvillingsjälens trumspel… Att leva, leva, LEVA!

Kanske är det så att det måste komma en dag när man helt enkelt bryter med dem? På ena eller andra sättet? Om inte annat så på det sättet att de måste inse att även deras barn blir vuxna och måste få välja sina egna liv. Även om det utmanar deras lilla inskränkta värld.

Mycket har hänt de senaste månaderna. Mer än jag trott har påverkats. Påverkats av att jag börjat leva igen, att jag tillslut vågat ta bort skygglapparna och titta på vilket liv jag egentligen vill leva. Vilket liv som känns rätt för mig, vilket sorts liv jag kan leva med, så att säga. Där det jag gör känns sant, där jag kan växa och med mig även barnen. Att jag börjat leva igen har inneburit ringar på vattnet, kan man säga. Det borde vara positivt att jag inte längre är en halvlevande död. Men så enkelt är det inte. Vissa, som mina föräldrar, kan inte hantera förändringen.

Jag har alltid känt mig nära min mamma. Just nu vet jag inte varför. Faktiskt. Kanske för att jag bestämt mig för att jag ville att det skulle vara så. Men det är i svårare stunder som det visar sig vilka ens riktiga vänner är. Och vilka som älskar en för den man är. Att inse att inte föräldrarna tillhör den sista kategorin gör ont. De är inte emot att jag skilt mig, det tycker de är bra. Men jag skulle visst leva i ensamhet, inte hitta kärlek. Som det är nu har de stängt mig som person ute. Mamma ringer ibland för att prata om neutrala saker. Sådant som på intet sätt berör mig eller oss eller känslor överhuvudtaget. Hon har sedan jag och barnen flyttade inte alls frågat hur jag mår eller hur det går för oss. Det är som om jag som person har upphört att existera för henne. Hon säger att hon behöver tid. Hon. Det är ju inte henne förändringarna rör i första hand ens. Men tid ville hon ha. Nu har hon fått flera månader, ingen gryning märks. Hon har bestämt sig för att mina val inte är bra för barnen. Hon har inte pratat med dem på månader och inte tagit reda på vad de egentligen tycker. Hon håller bara fast vid sin bild, starkt påverkad av pappa.

Märkligt hur jag kunnat blunda för en massa saker år ut och år in, så länge skygglapparna satt någorlunda på plats. Och märkligt så mycket jag ser, långt tillbaka till och med, nu när de väl är borta. När jag väl tordes. Jag antar att jag blundade och satte de där skygglapparna på plats av lojalitet och kärlek, av omtanke om än den var missriktad och inte hjälpte något.

Det är dags för mig att klippa navelsträngen och för dem att stå på egna ben, titta på sina egna liv, inte  projecera sina egna misstag och rädslor på mig. Sluta bestämma sig för att jag inte kan klara det de inte klarade.

Jag orkar inte spela med i den här pjäsen längre.

Och trots all smärta, är det nog precis som det ska.