Jag har upplevt många höstar. De andra årstiderna också, förstås. Och det alltid lika hänförande och fascinerande. Så vackert. Gillar inte precis senare delen av hösten, men som den är just nu, färgsprakande, levande, frisk och underbar. Jag tror jag är mer närvarande än någonsin, här, verkligen här, och upplever den.

Det är en konst att leva här och nu. Visst drömmer jag mig bort ibland. Till dåtiden. Till framtiden. Men mest är jag här, för det finns så mycket här jag drömde om förut. Det är som om jag fått en andra chans. Jag är 40 och verkligen mitt i livet, levandes det.

Igår hade min chef och jag medarbetarsamtal. Till saken hör att hon tidigare var min kollega, det är bara senaste 1 – 2 åren hon varit min chef. Vi känner varandra väl, där är inga spel eller konstigheter. Öppen och rak kommunikation, rå men hjärtlig kontakt med utrymme för utflippad humör men också allvar, ett stöd i livet. Förra året hade jag sagt att jag om 5 år eventuellt skulle kunna tänka mig att bli/vara arbetsledare för gruppen. Hon frågade om jag tänkte likadant nu, hade jag samma mål. Jag satt tyst och funderade länge. Insåg att jag inte hade behov av att planera målen framåt i jobbet. Jag är här och nu, sa jag. Jag har ingen aning om var jag är eller vad jag gör om 5 år. Det får tiden och livet utvisa.
Det kändes som en sådan befrielse!

På tal om något helt annat, har ni läst Tusen strålande solar?
Om inte – gör det!
(PS – avslöja inget, har inte ännu läst ut den. Funderar på att smita hem och göra det )