Livet rullar på igen. Eller, det har det väl gjort hela tiden, förstås. Men jag tog paus i vissa avseende i en dryg veckas tid. Just då vet jag inte om det gav så mycket, men nu när jag har jobbat i snart en vecka igen så inser jag hur viktig den var. Jag lyckades lägga i bromsen på något sätt. Och jag lyckades nog hejda den där stresspiralen. Jobbet är som det är = massor! Det svåra är nog att få styr på den så kallade fritiden. Kvällarna flyger iväg. Det är flera faktorer som till stor del hänger samman med att vara ensamstående med barn som gör att tiden är än mer knapp än förut. Det är också ovant att inte ha lilltösen hemma jämt, jag vill gärna att hon ska känna att det finns tid för henne när hon är hos mig, men det är svårt att få till det.

Det jag ser som ett stort framsteg är att jag är snällare mot mig själv. Jag och tvillingssjälen går igenom mycket inom oss själva, var och en på sitt håll, och vi delar med oss av våra erfarenheter till varandra. Det är en spännande och turbulent tid.  Att vara människa är inte helt lätt. Det finns risk att man sitter där och väntar på att livet ska börja medan det egentligen håller på medan man vänter, eller att man är blind för det man har eller att man är alldeles för hård mot sig själv, dömer en själv hårdare än man skulle göra med någon annan och också har hemskt svårt att förlåta de misstag man gör. Eller allt på en gång…

Ta inte livet för allvarligt – du kommer ändå inte levande ifrån det 

Tack mina vänner, för det stöd ni gett och ger! Löv!