Det är inte så ”lätt” som det kan verka. Det där med att tillåta sig bryta ihop, rensa ut gammalt skräp, få fast mark under fötterna för att vara i skick att gå vidare. Som jag sa till Tant Bruun häromdagen, mellan kl 8 och 12 på vardagarna kan jag bryta ihop och sova 7 kvart i timmen. Tror ni att det går just den tiden? Icke. Jag kan ju inte låtsas bryta ihop eller ligga vaken i sängen och låtsas sova bara för att möjligheten finns. På eftermiddagarna är ju barnen hemma. Och på kvällarna, förstås. Och då är det ju schysst om jag klarar att prata med dem åtminstone. Jag har förstått att mammor egentligen inte kan eller får bryta ihop (nu är jag provocerande, jag vet). Vi är ryggraden i familjen, oaktat hur många barn och vuxna familjen består av. Det blir vilset och kontsigt när vi inte fullt ut står pall. Jag vet att ungarna kommer att överleva det. Och de är underbara, de gör sitt bästa att förstå. Men som för alla barn är uthålligheten inte så stor, och så finns önskan där att allt ska vara som vanligt och att mamma ska må bra och de beter sig lätt som om allt är som vanligt och vill att jag ska fungera som vanligt också.

Just nu består vår familj av katt igen, hunden är hos min trumlärare. Katten Chili har bott in sig bra, det är skönt, men nu har han tröttnat på att vara inne och lurpassar vid dörren för att försöka smita ut. Ingen har sett efter pälsen på den den senaste månaden när han bodde kvar i huset hos exet så den är nu har han kompakt och hårt tovad ull intill skinnet. Måste göra ont bara att röra sig… Han är ju en skönhet, vår fusk-norsk skogkatt (ej renrasig men ser ut att vara det vilket också innebär att han är långhårig), men i och med att han mest är ute och hatar att få pälsen skött så är det inte mycket annat än att ta honom till veterinären. Där blir det helkroppsrakning som gäller. Han kommer att se ut som en blandning mellan lejon och pudel – får ha pälsen kvar på huvud, ben och svans. Vill inte släppa ut honom innan dess, ifall han inte kommer tillbaka till det är dags. Hm, antar att han inte kommer att vilja gå ut efter veterinärbesöket… Fick tid på onsdag kl 8. Innan dess ska jag lämna lånebilen till verkstaden. Idag får jag nyckeln till förrådet jag hyrt (ingick inget till lägenheten.  Snålt.) och någon kväll i veckan ska exet hjälpa mig att med hyrsläp köra över de sista sakerna från huset dit. Har en del på balkongen här i lägenheten som ska dit också, vore skönt att bli av med det så jag kan sitta på balkongen och bryta ihop/glo i tomme/vila och börja njuta av livet också. Nu är det bara en förvaringsplats.  På fredag är det skolavslutningar som gäller.

Inser att jag är rätt kass på detta. Jag har svårt att tillåta mig att få det som händer inom mig hända, i alla fall att ge det utrymme. Men så gott som varje morgon utövar jag en stunds yoga, så gott som varje kväll  en stund medicinsk qigong. Av min tvillingsjäl fick jag en mala, en slags hinduistiskt radband med 108 sandelträpärlor. Varje morgon och kväll kör jag ett mantra till var och en av pärlorna, ett kärleksmantra. Det finns många dimensioner på kärlek, har jag insett, inte bara den jag känner för de människor omkring mig som jag älskar, utan också någon mycket grundläggande som kanske är svårast av allt – att ta emot kärlek och känna sig värd det. Mina övningar, tillsammans med promenader i naturen och en daglig stunds sömn mitt på dagen är min terapi. Och samtalen med min tvillingsjäl, både dem i telefonen och dem rent mentalt. Tänk att man kan vara nära någon fast det är så många mil mellan… Har inte lyckats få stopp på snurren av tankar och känslor inom mig, men det är inte fullt lika kaotiskt längre. Uthålligheten och tålamodet – nix, inte här ännu. Känslorna ligger väldigt, väldigt ytligt. Men jag lever i alla fall, och livet känns. Vilket jag är tacksam för!

Internet, har jag insett, är en av de saker som stressar mig. Trodde jag aldrig. Men det är skönt att inte vara uppkopplad varje dag. Skönt att blicka bortom skärmen, och faktiskt se det som finns här och nu.

Nu ska jag straxt gå ut på min förmiddagspromenad i solskenet. Utan hund, men med mig själv som sällskap. Och det är helt ok.