Mitt nya liv är spännande. Här finns underbara saker jag aldrig upplevt tidigare som får mig att känna mig välsignad. Hand i hand med dem går andra saker jag aldrig heller upplevt tidigare, prövningar svårare än jag jag stått inför förut. Ändå är jag lyckligare än någonsin. Aldrig har jag känt så mycket tillit, även om rädslan också finns där. Den ena måste inte nödvändigtvis utresluta den andra.

Livet är inte enkelt, men det betyder inte att det inte kan vara bra ändå, trots svårigheterna. Kärlek hör inte bara hemma i det lätta. Lite undrar jag vad det är för karma jag har med mig. Eller vi, min tvillingsjäl och jag. Att efter lång tid finna en sådan kärlek, och när livet tillsammans just börjat så kommer också denna stora prövning. Att för en tid framöver inte kunna vara med varandra. Men jag tror inte att det är att sätta kärleken på prov. Kanske är det att sätta mig själv på prov, i förhållande till mig själv. Och han, i förhållande till sig själv. Förra året, främst förra sommaren, kom livet ikapp mig. Eller jag insåg att jag måste vända mig inåt mig själv och möta sådant jag undvikit under lång tid. Antar att det är dags igen. Etapp 1 påbörjad förra året och etapp 2 i Projektet Själslig- och-mental-renovering-av-Mette , en fördjupning, ska ta vid…

Utan denna tid framför mig när jag inte kan smita undan genom att gå upp helt i någon annan, kanske mitt renoveringsprojekt går i stå och jag/vi har nog mer att förlora på det. Även mina barn. Det innebär på något bakvänt sätt att jag kan känna en viss tacksamhet, fast jag kommer gråta av saknad inom mig.