Vet ni hur det är, det där då man inte riktigt vet riktigt vilken fot du ska stå på ifråga om en situation? När du inte rikigt kan bestämma dig? Och något - jag tror det är livet, medmänniskor, familj och en själv – säger att det måste du ju. Men du vet faktiskt inte riktigt vare sig in eller ut. Där befinner jag mig (för att knyta an till förra inlägget) och har gjort en längre tid. Att bestämma mig har alltid varit svårt, fast då främst vad vi ska ha till middag eller vad jag ska ta på mig för kläder. De stora frågorna, livsfrågorna, har jag varit säkrare i. Man skulle ju kunna tro att det befästes allt mer ju äldre jag blir. Men icke, tydligen. Saken är ju det att jag INTE GILLAR att ha det så här. Jag vill veta vad jag vill göra av mitt liv. Jag vill veta vad jag TYCKER om just detta som jag någon gång ska fatta ett beslut i. Mitt gamla vanliga jag börjar forcera i sådana här lägen. Eller, hade gjort för flera månader sedan.

Att bara släppa frågan, eller knuffa upp den mot himlen där den kan flyga omkring bland molnen ett tag är mycket o-ortodoxt för mig. Ändå är det det jag gjort och fortfarande gör. Jag tittar på den när den kommer ner, finner att jag ännu inte vet var jag står, och så knuffar jag iväg den uppåt igen. Lite tillfreds, lite frustrerad. Nu går de mest motstridiga känslor skönja. Jag får lov att säga att det är lite typiskt. Om de ändå gick åt ett och samma håll…!

Andra säger att “Så där kan du ju inte ha det!” Nej, jag kan väl kanske inte det. Men det är det ända jag kan göra just nu, även om det påverkar andra och det en smula negativt, för att uttrycka mig milt. Kan det få vara ok för nu?