Egentligen är det konstigt att något alls fungerar för mig. Att jag går upp på morgonen, får upp Lilltösen, får henne till fritids, mig till jobbet. Att jag jobbar, pratar med folk, skrattar en del, presterar ett och annat både på jobbet och hemma. Håller på att bygga upp nya viktiga vänskaper, spelar lite trumma, bloggar lite och är ute och traskar en del. Som om allt vore helt normalt. Men det är det inte.

Jag är kräfta. Född i slutet av juni. Läser man karaktärsdrag för kräftor, främst vad de värnar om under sitt skal så står så gott som alltid följade saker uppradade:
Familj
Hem
Trygghet
Pengar
Och det som pågår under ytan i mitt liv just nu ruskar om i alla dessa områden. Konsekvenserna kan sådana att jag inte ens kan överblicka dem, sådana som river upp skrämmande sår, skär genom hjärta och själ. Så just nu låter jag bli.

Kanske är det på grund av mina små resor (som varit stora inuti) och de olika små tekniker jag lärt mig som gör att jag inte brutit ihop och att jag för det mesta faktiskt sover på nätterna. Misstänker att jag vore ett vrak utan dem, och om jag inte hade börjat finna mig själv igen. Just nu andas jag, tittar på tankefåglarna i skyn, stoppar vissa saker i en hink med lock där jag inte tänker titta igen. Ibland guppar jag runt på ett varmt, azurblått hav. Stora beslut väntar på att fattas. Man jag är inte redo än.