Nu går jag på semester, minsann! Fast det konstiga är att jag inte riktigt har den där första-kvällen-på-semestern-känslan. (Nu nästan viskar jag – jag hade kunnat jobba en vecka till eller två. Ssssch!) Vet inte riktigt varför, kanske beror det på att det känns som att sommaren redan varit? Värmen och solen har redan varit här, gräset är brunbränt och blommorna mer reller mindre blommat över. Det är bara ljuset som består. Och det är det jag kämpar för att hålla kvar inom mig och livet, för ibland är det alldeles för många moln i livet i övrigt. Nej, hu, det lät deppigt. Vi har i alla fall firat med att spela Pratmakarna och hetsat upp oss över det. Tonårsdottern och jag vann, efter ett rafflande spännande slut. Och jag “vann” huxflux en auktion på Tradera på nätet. Andra försöket. Så nu har jag en liten söt laptop. Tror jag. Den har ju inte kommit ännu. Konstigt, hur lost jag kan vara i en sådan internet-miljö medan andra verkar bo där. Vissa har bortåt 200 omdömen på hur bra köpare eller säljare de är. Jösses. Jag har noll. Vet inte ens om betalningen gick rätt till och om jag inte blivit en dator rikare utan bara fattigare…

Och så har jag hittat en plats för själen att andas och flyga om den vill. Jag blev rekommenderat platsen av en vän jag håller mycket av. Och saknar. Jag begav mig dit när jag minst anade det (hade inte alls vägarna förbi och var egentligen på väg hem för att laga mat). Men plöstligt hade jag och Volvon letat rätt på vår väg genom skogen och funnit stigen till bergets topp. Volvon fick vackert stannat i gläntan, men jag började vandringen uppåt på smal, stundom brant stig. I sandaler. Jag vet. Men jag hade i alla fall inte snäv kjol eller högklackat, trots att jag kom från jobbet (där jag förvisso i stort sett aldrig har högklackat, så kommentaren är ju rätt onödig). Utsikten som mötte mig var fantastisk! Och medan jag satt där på berghällen och insöp att vara mellan himmel och jord och grät – för det gör små Mettar ibland – så kom inte mindre än fem svarta, vackra korpar och cirklade över mitt huvud. En korp för varje ny vän jag saknar, kanske. Eller för varje önskan om vägledning och sökande efter dolda svar. Bara de vet. Tänk att flyga med dem – över himlavalvet, till Oden. Eller till andra världar och dimensioner, bortom vår begränsade fattningsförmåga. Själen ryckte och drog lite, den ville flyga med. Hela flickan vile flyga med. Men ingen flygtur denna dag, sandalerna och vetskapen om att middagen väntade hemma på att lagas höll mig kvar.

Världen lite från ovan

 Nästa gång, kanske…