Bästa vännens pappa gick ju bort för två och en halv vecka sedan. Han klev ur sängen för att gå på toaletten och kom aldrig tillbaka. Hennes mamma drabbades av stroke för fyra år sedan, och är bara skuggan av sitt forna jag. Behöver så mycket hjälp att hon nu bor på sjukhem. Och hon har ännu inte nått den egentliga pensionsåldern. Alltså fanns där en lägenhet, ett hem, att röja och packa. Två livsminnen, faktiskt.

Helgen som gick var jag med och hjälpte vännen och hennes bror. Jag gjorde det enkla – packade det de pekade på – glas, tallrikar, skålar, bestick, koppar, muggar och ännu mera glas. De gjorde det svåra – avgöra vad som inte skulle sparas och vad som skulle sparas. Och så packa det. Så mycket känslor.

Att packa och pyssla med mina nästanföräldrars saker fick mig att tänka mycket. På livet, på döden. På att mina föräldrar också kommer att dö en dag. Och innan dess kanske behöva så mycket hjälp som min nästanmamma. Tänka på allt jag ska rensa och vela över och packa av deras saker. Vad konstigt det är. Vi lever ett helt liv – hur långt eller kort det nu än blir. Och vi samlar på oss saker. Får och köper fina, roliga, vackra och ibland nödvändiga saker som betyder en massa för oss. Samlar en massa bra-att-ha-saker. Och en dag står det någon annan och kastar eller säljer eller skänker bort nästan allt. För det går ju inte att spara på alla människors tillhörigheter, generation efter generation. Allt är så förgängligt.

Har bestämt mig för att gå förbi någon begravningsbyrå och ta några Vita Arkivet, om de nu heter så fortfarande. Och så ska jag och mina föräldrar, över en mysig kopp kaffe eller te, gå igenom dem. Det kommer vara jobbigt och hemskt nog att mista dem, att fatta en halvmiljon beslut om hur saker ska vara vid begravningen orkar jag bara inte. Funderar på om vi ska börja rensa bland sakerna också. Fast det kanske är för mycket? Det är bara det att det i alla fall vore bra att veta vad de själva har för minnen och känslor sammanknippade med sakerna.

Är så glad att återigen ha träffat vännens mamma igen. Även om det är så tragiskt att hennes liv blivit som det blivit på grund av sjukdom. Men hon får mig också att inse hur viktigt det lilla enkla med samtidigt storslagna är. Hennes leende. Hennes stora kärlek till sina barn. Att förstå en hel mening hon säger. Att hon minns mig. I söndags tog jag med mina barn.
Hej Mette sa hon med glädje i rösten och i blicken när vi kom. Jag hälsade, kramade henne och så höll jag armen om Tonårsdotterns axlar.
Ser du vem det här är? frågade jag. De hade varit barnvakt åt min dotter när hon var liten, och vi hade åkt till deras sommarställe tillsammans. En viss förvirrning syntes i hennes ansikte, men hon sken upp med den där glädjen.
Mette…! utbrast hon och pekade på min dotter. Vi kunde inte låta bli att skratta allihopa. Vi är visst lika, tonårsdottern och jag, och hon är precis så gammal nu som jag var när jag klev in i bästa vännens hem för första gången. 16 år. Så här i efterhand förstår tänker jag att hon kanske inte bara var förvirrad egentligen och blandade ihop oss. Fylld med en varm humor som hon är tror jag hon skämtade med oss lite.

När jag tänker efter lite till borde jag kanske hämta en Vita Arkivet jag med. Till mig själv. Och rensa i de där kartongerna som klarade sig undan vid senaste flytten. Fast till mitt klena försvar så har jag kastat MASSOR av saker vid de två senaste flyttarna. Något säger mig dock att jag duktigt kommer att samla på mig en massa saker framöver ändå…