Posted by: metterillion | juni 23, 2009

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Skulle ha hämtat bilen igår kväll för att lättare forsla tårtan jag bakat till jobbet idag. Men det blev så sent och jag var trött. Äh, kan åka buss imorron bitti, bestämde jag. Fast jag var inte klar till den buss som skulle passa. Äh, jag kan gå, tänkte jag. Och det gjordet jag. Drygt 2 km med en tårta i famnen. Ni vet,  de går ju inte att klämma in under armen eller knöla ner i ryggsäcken, utan bära sådär dumt framför kroppen, liksom. Plöstligt kändes vägen mycket längre än den brukade…

Sen skulle jag cykla ut tillbaka, förbi min lägenhet och en bit bort i området, ut mot udden, för att titta på en lägenhet till min älskling. Jag skulle cykla på en av jobbets 4 cyklar, tänkte jag. Men för första gången någonsin, tror jag, var alla fyra bokade! Fick ta bussen, den passade som tur var. Skulle ta bussen tillbaka sen, tänkte jag. Fast då passade den inte. Istället för att vänta beslöt jag mig att gå tillbaka till centrum, ca 3 km. I värmen var även den vägen längre än den brukade.  Nu ska jag ut åt samma håll för andra gången idag, men denna gång för att äta födelsedagslunch med kollegorna vid Lilla Havets strand. Myyys! Vi ska åka bil ut, tänkte vi. Vi får väl se hur det blir med det ;-)

Posted by: metterillion | juni 17, 2009

Tired of using technology

… I need you right in front of me.

Posted by: metterillion | juni 15, 2009

Digging in the dirt

Förutom mitt flängande hit och dit, jobbet och värdefulla samtal med Tvillingssjälen och mina haltande kontakt med mina älskade vänner, så är det just det jag gör. Digging in the dirt. Han kan han, Peter Gabriel ;-)

I’m digging in the dirt
Stay with me I need support
I’m digging in the dirt
to find the places I got hurt
to open up the places I got hurt


Videon


Live för några år sedan

Posted by: metterillion | juni 15, 2009

Fågelhamn

Livet är fantastiskt, trots allt. Jag blir faktiskt mer och mer fascinerad, även om jag tumlar runt som jag gör just nu. Igår var jag arg, så mycket ilska bubblade upp. Jag kände mig så otillräcklig i flera avseenden, för även om Tvillingsjälen inte är här så kan jag inte lägga så mycket tid på mina flickor som jag skulle önska. Jag far runt som en tossing, är det inte hämta eller lämna bilen så är det handla, köra saker till förrådet, åka med saker till återvinningsstationen och vara ute med hunden. Hunden som blir helt till sig när vi möter andra hundar och som vi får allt svårare att hantera. Igår skadade Tonårsdottern ena fingret och när hon var ute med Kia (hunden)  och Kia passade på att bita en annan hund i baken. Jag var arg på att jag inte ens klarade att hantera hunden i de situatuionerna. Arg på hunden, förstås. Jag var arg på att jag inte kan ta vara på och njuta mer av den situation jag befinner mig – att ha flyttat, att rå om mitt eget och tjejernas liv, att jag inte kan klona mig. Satt vid en av stränderna vid vid Lilla Havet igår eftermiddag/kväll och tittade på solglittret i vågorna. Och var arg.
Tillslut tog jag “fågelhamn”, det vill säga för mitt inre lånade jag fågelvingar och började stiga uppåt. Såg stranden och på håll stan och all skog, åkrar och ju mer jag steg dessto längre såg jag. Jag blev allt mindre och mindre där på stranden. Tillslut var Lilla Havet under mig som en spegel och jag kunde se till hav på båda sidor Sverige – upp, upp, högre och högre. Jag såg horisonten välva sig åt alla håll. Jorden i hela sin skönhet låg nedanför mig. Där uppifrån är det lättare att få perspektiv på tillvaron. Påminnas om hur vacker jorden är och vilken ynnest vi har som får leva här. Och en röst inom mig sa: Kämpa inte så. Du står i sand, eller i kvicksilver, och ju mer du kämpar och rör dig, ju mer sjunker du. Kämpa inte emot.
Livet från ovan

Livet från ovan

 
En lättnad började sprida sig i kroppen, lite av den eländiga spänningen i nacken och axlarna började släppa. När jag åter vad på stranden vid Lilla Havet kunde jag andas lättare igen. Och jag började inse att vissa saker kan jag göra för att underlätta för mig. Som att lämna bort hunden ett tag (vi ska ha privatlektion med en hundtränare angående hennes beteende, så hopp finns). Som att inte göra alla saker till en kamp på liv och död. Inställningen betyder så mycket.
Posted by: metterillion | juni 12, 2009

Högt och lågt

Har löjligt ont i ryggen och nacken – vilket lett till en mindre trevligt huvudvärk, musklerna knyter sig värre än vanligt och fredagskväll i soffan hägrar som det mest underbara i världen just nu. Och innan dess ett hett bad… Och innan dess lyckas få igång bilen som just nu mer eller mindre står i ett buskage nere vid järnvägsspåret. Nej, jag har inte kört av vare sig vägen eller spåret, blev hänsvisad parkeringsplats där av parkerinsgvakterna. Idag är det kaos i stan, händer stora saker. Jag är glad att jag inte ska vara med på det, alldeles för blött och blåsigt för mig. Och långt. I alla fall ville bilen inte starta när jag skulle åka till jobbet. Förstår den. Tillslut hoppade den igång ändå. Schysst.

På hemvägen är det meningen att jag ska stanna till vid en djuraffär och köpa en sån där kattställning med klösbräda. Nu börjar möblerna ligga lite risigt till hemma, om jag säger så. Chili är nog hemskt sugen på att vässa klorna på hunden, förvisso, men detta har inte hänt än. Tror jag. De nosade på varandra igår, och förutom alla morrninga långt ner i strupen på katten så gick det bra. Slipper han se hunden är det riktigt ok. Chili har till och med varit ute på egen hand och valt att komma hem. Så det finns hopp, tror jag ;-)

Fick ett underbart besked igår. Den 1 augusti betyder inte bara U2, utan U2 tillsammans med min tvillingsjäl!

U2, som varit min musikaliska följeslagare genom så många år, texterna har alltid haft en innebörd för mig, olika texter i olika tider och händelser.
Till min älskling, längtar:
“I want to be with you, be with you night and day”

Posted by: metterillion | juni 11, 2009

Över ytan

Livet rullar på igen. Eller, det har det väl gjort hela tiden, förstås. Men jag tog paus i vissa avseende i en dryg veckas tid. Just då vet jag inte om det gav så mycket, men nu när jag har jobbat i snart en vecka igen så inser jag hur viktig den var. Jag lyckades lägga i bromsen på något sätt. Och jag lyckades nog hejda den där stresspiralen. Jobbet är som det är = massor! Det svåra är nog att få styr på den så kallade fritiden. Kvällarna flyger iväg. Det är flera faktorer som till stor del hänger samman med att vara ensamstående med barn som gör att tiden är än mer knapp än förut. Det är också ovant att inte ha lilltösen hemma jämt, jag vill gärna att hon ska känna att det finns tid för henne när hon är hos mig, men det är svårt att få till det.

Det jag ser som ett stort framsteg är att jag är snällare mot mig själv. Jag och tvillingssjälen går igenom mycket inom oss själva, var och en på sitt håll, och vi delar med oss av våra erfarenheter till varandra. Det är en spännande och turbulent tid.  Att vara människa är inte helt lätt. Det finns risk att man sitter där och väntar på att livet ska börja medan det egentligen håller på medan man vänter, eller att man är blind för det man har eller att man är alldeles för hård mot sig själv, dömer en själv hårdare än man skulle göra med någon annan och också har hemskt svårt att förlåta de misstag man gör. Eller allt på en gång…

Ta inte livet för allvarligt – du kommer ändå inte levande ifrån det  ;-)

Tack mina vänner, för det stöd ni gett och ger! Löv!

Posted by: metterillion | juni 1, 2009

Schemalagd breakdown?

Det är inte så “lätt” som det kan verka. Det där med att tillåta sig bryta ihop, rensa ut gammalt skräp, få fast mark under fötterna för att vara i skick att gå vidare. Som jag sa till Tant Bruun häromdagen, mellan kl 8 och 12 på vardagarna kan jag bryta ihop och sova 7 kvart i timmen. Tror ni att det går just den tiden? Icke. Jag kan ju inte låtsas bryta ihop eller ligga vaken i sängen och låtsas sova bara för att möjligheten finns. På eftermiddagarna är ju barnen hemma. Och på kvällarna, förstås. Och då är det ju schysst om jag klarar att prata med dem åtminstone. Jag har förstått att mammor egentligen inte kan eller får bryta ihop (nu är jag provocerande, jag vet). Vi är ryggraden i familjen, oaktat hur många barn och vuxna familjen består av. Det blir vilset och kontsigt när vi inte fullt ut står pall. Jag vet att ungarna kommer att överleva det. Och de är underbara, de gör sitt bästa att förstå. Men som för alla barn är uthålligheten inte så stor, och så finns önskan där att allt ska vara som vanligt och att mamma ska må bra och de beter sig lätt som om allt är som vanligt och vill att jag ska fungera som vanligt också.

Just nu består vår familj av katt igen, hunden är hos min trumlärare. Katten Chili har bott in sig bra, det är skönt, men nu har han tröttnat på att vara inne och lurpassar vid dörren för att försöka smita ut. Ingen har sett efter pälsen på den den senaste månaden när han bodde kvar i huset hos exet så den är nu har han kompakt och hårt tovad ull intill skinnet. Måste göra ont bara att röra sig… Han är ju en skönhet, vår fusk-norsk skogkatt (ej renrasig men ser ut att vara det vilket också innebär att han är långhårig), men i och med att han mest är ute och hatar att få pälsen skött så är det inte mycket annat än att ta honom till veterinären. Där blir det helkroppsrakning som gäller. Han kommer att se ut som en blandning mellan lejon och pudel – får ha pälsen kvar på huvud, ben och svans. Vill inte släppa ut honom innan dess, ifall han inte kommer tillbaka till det är dags. Hm, antar att han inte kommer att vilja gå ut efter veterinärbesöket… Fick tid på onsdag kl 8. Innan dess ska jag lämna lånebilen till verkstaden. Idag får jag nyckeln till förrådet jag hyrt (ingick inget till lägenheten.  Snålt.) och någon kväll i veckan ska exet hjälpa mig att med hyrsläp köra över de sista sakerna från huset dit. Har en del på balkongen här i lägenheten som ska dit också, vore skönt att bli av med det så jag kan sitta på balkongen och bryta ihop/glo i tomme/vila och börja njuta av livet också. Nu är det bara en förvaringsplats.  På fredag är det skolavslutningar som gäller.

Inser att jag är rätt kass på detta. Jag har svårt att tillåta mig att få det som händer inom mig hända, i alla fall att ge det utrymme. Men så gott som varje morgon utövar jag en stunds yoga, så gott som varje kväll  en stund medicinsk qigong. Av min tvillingsjäl fick jag en mala, en slags hinduistiskt radband med 108 sandelträpärlor. Varje morgon och kväll kör jag ett mantra till var och en av pärlorna, ett kärleksmantra. Det finns många dimensioner på kärlek, har jag insett, inte bara den jag känner för de människor omkring mig som jag älskar, utan också någon mycket grundläggande som kanske är svårast av allt – att ta emot kärlek och känna sig värd det. Mina övningar, tillsammans med promenader i naturen och en daglig stunds sömn mitt på dagen är min terapi. Och samtalen med min tvillingsjäl, både dem i telefonen och dem rent mentalt. Tänk att man kan vara nära någon fast det är så många mil mellan… Har inte lyckats få stopp på snurren av tankar och känslor inom mig, men det är inte fullt lika kaotiskt längre. Uthålligheten och tålamodet – nix, inte här ännu. Känslorna ligger väldigt, väldigt ytligt. Men jag lever i alla fall, och livet känns. Vilket jag är tacksam för!

8CACH3XRUCAKOU9NRCAQHEV3YCA2NPI9SCAELXXV3CAQ10R7FCAIBBQJYCAKUOQBJCAOQ3O49CA6PZZMDCAXRM08ACA5ZXFOBCA4R5I49CA4E17B1CA5CIOW1CA8FYWULCAAFE53MCAPD5023CAR3MFUR

Internet, har jag insett, är en av de saker som stressar mig. Trodde jag aldrig. Men det är skönt att inte vara uppkopplad varje dag. Skönt att blicka bortom skärmen, och faktiskt se det som finns här och nu.

Nu ska jag straxt gå ut på min förmiddagspromenad i solskenet. Utan hund, men med mig själv som sällskap. Och det är helt ok.

Posted by: metterillion | maj 27, 2009

Skrämmande är det

Har pratat med min närmsta chef nu. Hon tyckte jag skulle sjukskriva mig. Jag i första hand. Jobbet är bara för försörjning. Och det är väl det som är det värsta. Att jag får mindre pengar, jag som inte vet om jag kommer få ihop det hela alls med skulder och elände. Också något som stressar, minst sagt. Jag kompromissar därför. Tar ut semester imorgon och på fredag, sjuk från och med måndag.

Känner mig alldeles svimfärdig. Som om mitt mående fullt ut inte blev sant förrän jag sa det här på jobbet. Känner mig liten och väldigt vilsen.

Posted by: metterillion | maj 26, 2009

Tack!

Tack för ert stöd, älskade vänner. Blir så tacksam för att ni finns, för att ni är så kloka. För att ni förstår. Ska prata med min chef imorgon, försöka förklara läget. Men det är ändå inte så lätt som det kan verka, det finns en baksida på allt.

En stunds räddning igår blev stunden hos Bitte, som utför kraniosakral terapi på min nacke. ja, hela kroppen egentligen. Hon sa att det var välbehövligt att jag kom, att kroppen var i stor obalans och kaos. Jo tack, det hade jag märkt. Jag brukar alltid bli HELT slut efter dessa behandlingar, men igår gick jag faktiskt hem med lite mer energi än jag hade när jag gick dit. Och mindre smärta. Visste inte om jag skulle ta mig ur sängen idag, Bitte sa att hon trodde att jag skulle vara utslagen idag, men faktiskt har jag mått bättre i kroppen än på ett tag. Min stora kärlek har i och för sig varit som balsam för både själ och kropp, jag har mått väldigt bra i hans närhet och det märks att han inte finns hos mig nu.

Vi hade metoddag idag. Var hos min närmasta chef, i det grannskap jag just lämnat. Satt i solen i trädgården och klurade på beslutsformuleringar, lättläst och vad vår utvecklingssamordnare i kommunen egentligen menade i sina skrivelser. Jag tog lite sovmorgon. Gick den halva mil det är dit, stannade på halva vägen, på den kulle som utgör stadens mitt och är som rena landet, där jag i en skogsdunge, i morgonsolens sken utövade medicinsk Qigong. Sååå skönt. Att stå där mitt i naturen, med fågelkvitter och den smekande vinden omkring mig. Positiv energitankning.

Jag får helt enkelt ta en dag åt gången. Försöka varva ner det faktiskt går. Gråta när det behövs. Släppa fram skrattet när det kommer. Och väldigt mycket behöver jag glo i tomme, medan bitarna inom mig behöver få tid på sig att landa. Och sova. Gud, vad jag behöver sova…

Posted by: metterillion | maj 25, 2009

Stop ?

Är löjligt trött. Kan knappt hålla huvud uppe och ögon öppna. 4 veckor till semester, med ungefär 8 veckors jobb som ska hinnas med innan dess.

Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova, sova, sova. Och gråta lite därimellan. Mycket känslor som bor inom mig, som jag inte riktigt heller får tid att ta hand om. Eller orkar med. Samtidigt som jag inte orkar något reagerar jag på minsta småsak med dubbel känslighet. Små ljud gör ont, till och med. Att folk rör sig för snabbt omkring mig. Eller att det är flera som rör sig samtidigt. Gör de det åt olika håll är kaoset inom mig ett faktum. Trots att mycket i mitt liv blivit till det bättre. Skilsmässan var absolut nödvändig, jag mår bättre och har mer hopp inom mig än på mycket länge.

Bilen som jag har till låns fick spelet i lördags, när jag skulle skjutsa både bästevännen och mig till hennes mamma och sedan hennes pappas grav – årsdagen. Den ville först inte starta, sedan när den motvilligt gjorde det rusade motorn av sig själv, trots att jag inte hade foten på gasen. Och det stank bensin. Efter kanske hundra meter i parkeringshuset svängde jag in på en parkeringsficka och lät den barmhärtigt nog få vila. Läste sedan i en bok om tecken, att bilen kan symbolisera ens fysiska kropp. Och så är det nog. Jag är för trött för att starta men när jag gör det rusar hela systemet, okontrollerat. Det är bara utåt jag verkar någorlunda lugn…

Den där väggen kommer i en läskig hastighet mot mig, känner jag.

Hur bryter man ihop som ensamstående mamma? Var finns det utrymmet?

Och har inte mina flickor haft det tufft nog än att jag ska klappa ihop mitt framför näsan på dem också?

Äldre inlägg »

Kategorier